måndag 25 januari 2010

Hur hamnade jag här?

Det är en fråga som jag inte vet om jag kan svara på. Men jag ska försöka.
Redan som nyfödd var jag större än andra barn och det där höll i sig hela uppväxten. Visst - jag var väldigt aktiv, dansade, spelade fotboll, gick på gymnastik och andra aktiviteter. Men jag var ändå alltid större än alla andra. Kändes det som i alla fall.
Mycket festande, lite sömn och för mycket av det goda gjorde att vågen snabbt tickade uppåt i gymnasiet. Jag vill fortfarande inte titta på bilderna från min student.

Men så i 20-årsåldern vände det helt plötsligt under en period. Så här i efterhand vet jag att de där 25 kilona jag gick ner berodde på att jag mådde dåligt, inte åt speciellt mycket och levde ett hektiskt liv. Inte så bra med andra ord. Det var så klart skönt att gå ner, men de reaktioner jag fick hade jag inte räknat med. Alla tyckte att jag hade blivit så smal och snygg och jag fick kommentarer om det hela tiden. Visst, det var jättesnällt, men jag kunde inte förstå det själv. Dessutom hade viktnedgången gått så snabbt att jag inte hade hängt med i svängarna. Istället för att fatta vilken grej det var att äntligen vara nästan normalviktig började jag äta mer igen. Jag gick inte upp alla kilon, men lade mig på en nivå där ingen skulle kommentera min vikt.

På senare år har jag blivit större och större. Har gjort många försök att gå ner med olika metoder, träning, viktminskningsprogram osv. Men jag har dåligt tålamod, och de gånger jag inte har sett resultat på en gång så har jag gett upp. Innan jul när jag kom på att det här var min sista utväg (lite väl dramatiskt kanske, men det känns faktiskt så) så hade jag gett upp. Jag tränade inte längre, åt onyttigt flera gånger i veckan, tog sällan promenader. Att min sambo har svårt att tacka nej till godsaker har inte heller gjort saken lättare. Men han går åtminstone inte upp i vikt.
Nu har jag redan märkt av resultat (vågen stod på 110 i morse!) och jag är så peppad!

Den här gången är jag väl medveten om vad jag gör och kommer att bli överlycklig den dagen någon kommenterar min viktnedgång.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Grattis till din viktnedgång. :0)

Det är så bra att det ger så stora resultat från början. Det är vad man behöver. Jag känner igen mig i mycket som du beskriver. Jag har dock varit en jojo hela mitt liv. Upp ner upp ner....

Sussie sa...

Ja, det är verkligen ett stort plus! Snart är jag nere på tvåsiffrigt, det kommer kännas så härligt!